2005-05-02

Personal space

När jag stängde bildörren om mig i morse efter att ha lämnat min dotter i skolan slog det mig hur skönt det var. Jo, det var skönt att sätta sig i en varm torr bil när det regnar ute, men det var inte det. Det är varmt och torrt på buss och pendeltåg också. Inte var det för att man kommer snabbare fram heller, även om bekvämligheten självklart spelar en roll. Nej, det som kändes skönast var känslan av att ha stängt världen ute ett slag. Mitt eget personliga rum där ingen tvingar sig innanför min personliga integritetszon. Jag stör ingen och ingen stör mig. Min egen tankeverkstad. Personal space. Personal time. Hur mycket sådant har vi egentligen i våra liv? Platser och tider där vi ostört och ostörande kan tänka, gnola falskt till radion, fisa, peta näsan, prata högt med oss själva eller helt enkelt bara vara? Fins det såna platser alls? Vi behöver andningspauser, paranteser i tillvaron som inte automatiskt fylls på av människor möten och plikter. Tid som samvetet inte med bästa vilja kan tycka att vi skall göra annat. Vi behöver kravlös tid, tider och platser där vi fisa och rapa och bete oss i största almänhet. Vi behöver kunna kommentera börsutvecklingen högt och ljudligt, spela teater och säga upp sig och leka Jussi Björling…

Tiiiilll HAAAAAAVS!

2 kommentarer:

Juan sa...

Lite anmärkningsvärt är det att man vill ha ”space” men ändå synas, ”space” att vara för sig själv men ”place” att inte försvinna i den grå massan.

Plats får man inte gratis och när man äntligen tar plats då saknar man sin ”space”, är vi inte människor tragiska varelser?

Blue sky

Nellan sa...

Julius Fast säger att bilen är ett sätt att förstora vårt jag, vi blir mindre sårbara med stål omkring oss och i visshet om att inte den på andra sidan kan nå oss om vi inte vill. Detta skulle kunna vara en förklaring till det som kallas "road-rage"...

Så bilen har vi nog på gott och ont.