Kaos

Att vara Ung. Att vara frisk. Fertil. Stark. Att ha kontroll. Att fortfarande känna att hjärnan har full kontroll över kroppen, och de delarna den inte har kontroll över tar vi kontroll över med knivar och silikon, laser och nervgifter. Vi hatar åldrande. Döden finns inte. Kaos är vår fiende. "Mind over matter". Så brukar det heta. Hjärnans kontroll över organismen, medvetandets kontroll över kaos. Men i längden är det materian som vinner. I längden är det organismen som vinner över hjärnan.

Vi försöker ändå. Vi trotsar. Vi skapar vår lilla oas av ordning i universums ödsliga kaos. Där bussarna går i tid och böckerna står alfabetisk i hyllorna. Posten kommer i lådan varje morgon och på torsdag är det ärtsoppa. Ordning. Reda. Kontroll. Här. Men där, där ute. Där råder andra lagar. Som Murphys, fast värre. Där ökar kaoset för varje timme, varje minut, varje sekund. Entropi är namnet vetenskapen har gett kaoset. Entropin ökar. Alltid. Och skulle den minska lokalt någonstans, något blir varmare, någon städar i förrådet eller pendeltågen skulle börja gå i tid, så är det alltid till kostnad av ökad oordning någon annan stans. There aint no such thing as a free lunch. Allt kostar.

Tänk om det är så illa. Det finns ingen mening med livet, ingen gud, inga eviga frågor och det enda eviga svaret är 42. Ingen himmel, inget helvete eller nirvana, inget liv efter detta. This is it. Lixom. Här och nu. inget som hänt betyder något, inget vi gör spelar roll. Som droppar i ett lätt sommarregn gör våra liv spår som är så flykiga att ett varje vindpust eller solglimt torkat bort alla spår på ett ögoblick. På universums oändliga skala är vi knappt mer värda än den mest oanseliga lilla mögelsvamp. På den oändliga tidsskalan har vi inte ens existerat ett ögonblick och troligen är vår saga all innan hela ögonblicket är över. Så små är vi, så obetydliga. Så sårbara. Vi strävar och samlar, bygger och konstruerar. Försöker skapa historia på våra egna små sätt. Sätta spår. Vi ristar runor och klottrar på pendeltåg, målar grottor och Mona-Lisor, bygger pyramider och snurriga skyskrapor i skåne. Se på mig! Jag finns! Jag fanns... Vi fanns. En gång. Om en evighet, ett ögonblick, är alt grus. Ytterligare ett ögonblick senare är atomerna av allt som finns, allt som funnits, delar av något annat. En annan stjärna, en annan tid, en annan hisoria. Inte ens minnet finns kvar.

Ändå tar vi inte vara på den enda gnutta tid vi har. Vi måste, vi är tvungna och upptagna. Vi donar och ordnar och samlar och stressar. Måste hit och måste dit. Köpa och ha, bygga och sätta spår. Så meningslöst. Vi är flyktiga som morgondaggen en junimorgon, som en blomsterkrans i ett midsommarhår, som en solnedgång vid ekvator. Du har bara ett ögonblick, slösa inte bort det!